”Låt oss presentera något mycket nytt och mycket fräscht inom svensk friidrott: Ett långlopp genom Stockholms mest centrala delar! Men inte ett långlopp vilket som helst utan ett lopp på den klassiska maratondistansen 42 195 meter med start kl. 16.00 lördagen den 4 augusti.”
Den texten inledde inbjudan, annonser och nästan all marknadsföring inför den första upplagan av Stockholm Marathon.
Idén föddes i Anders Olssons huvud när han i november 1978 läste en artikel om New York Marathon i Sport’s Illustrated. Det borde fungera i Stockholm också, tänkte han.
Anders insåg från start vidden av ett sådant arrangemang och han insåg att hans klubb, Hässelby SK, behövde en samarbetspartner så en höstdag 1978 kontaktade han Peter Melin och Jan Ahlström i Spårvägen. Båda tände på idén.
Med tanke på att inget maratonlopp i Sverige tidigare samlat ens 200 deltagare var det 1978 en djärv tanke att satsa på att starta ett stort maratonlopp i Stockholm.
Fem-sex dagar senare träffades ledare från båda klubbarna hemma hos Hässelbys dåvarande ordförande Lars-Johan Oscarsson och drog upp de första riktlinjerna, bland annat att banan skulle dras längs vattnet så mycket som möjligt.
Det mötet utgjorde startskottet för en intensiv period där det bland annat gällde att få alla erforderliga tillstånd.
Stockholms nya maratonlopp presenterades vid en presskonferens den 5 mars. Intresset från massmedia var stort redan från start.
– Stockholm är som gjort för ett maratonlopp. Loppet blir en skön turistattraktion. Stockholm är att gratulera, skrev Sven Pe Johansson i sin krönika i Dagens Nyheter den 7 mars.
Precis så blev det längs Kungsgatan och vid Stureplan! Det var så tätt med folk att avslutningen med Sveavägen-Kungsgatan-Stureplan och Sturegatan bara kom att användas detta pionjär-år. Polisen ansåg helt enkelt att det var för mycket folk.
I början av juni tog Aftonbladet kontakt med tävlingsledningen och ville vara med. Svaret blev ja trots att det tidigare bestämts att inte samarbeta med någon tidning på grund av risken att de övriga tidningar i Stockholm då skulle ligga så lågt som möjligt.
Det var dock ett klokt beslut att samarbeta med en stor dagstidning. Artiklarna i Aftonbladet bidrog till att höja intresset för loppet. Den 13 juni var det 602 anmälda, den 20 juni 760 och den 12 juli hade siffran stigit till 1 470 och när loppet avgjordes den 4 augusti fanns 2 155 namn i startlistan.
Göran Bengtsson från Borås-klubben Ymer marknadsfördes hårt som det svenska hoppet, en roll som han skötte briljant. Själva loppet gick dock sämre med en trettondeplats sedan tårna gått sönder. ”Liknade mest röda varklumpar” skrev en tidning.

När den 4 augusti kom var tävlingsledningen lika stressad som förväntansfull. Det var något helt nytt för alla att hantera en tävling med så många deltagare. Utfallet kunde dock ingen klaga på. Med 2 000 löpare och 100 000 åskådare ute på sta´n var resultatet självklart – succé för att inte säga mega-succé. Stockholm Marathon fick stora rubriker och massor av spaltmeter.
– Vilken strålande succé för Stockholm Marathon, Sveriges genom tiderna mest publikdragande idrottsevenemang. Det var en friidrottsfest som inte upplevts i detta land sedan Gunder Häggs och Arne Anderssons glansdagar, skrev Idrottsbladet.
– Stockholm har aldrig varit med om något liknande. Under några timmar var hela staden förvandlad till ett enda stort idrottsstadion, rapporterade Vecko-Revyn.
– Det första Stockholm Marathon blev en fullträff, konstaterade Svenska Dagbladet.
– Stockholm Marathon blev en folkfest som överträffade alla förväntningar, ansåg Aftonbladet.
– En tävling som har alla förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrott, skrev Jönköpings-Posten.
Jukka Toivola från Finland och Heide Brenner från Boisdorf utanför den västtyska huvudstaden Bonn skrev in sig i historien genom att vinna premiären.
Toivola gick ifrån redan efter nio kilometer och resten var en solo-uppvisning.
– Det var en ny upplevelse för mig att tävla inför sådana åskådarmassor, jublade Heide.
Amerikanen Dave Patterson hade kommit till Stockholm mer eller mindre av en slump och han drömde om att göra en bra tid men så gick det inte. Hans kärnfulla sammanfattning av Stockholm Marathon löd så här:
– Banan var mer tuff än snabb!
Polisen gick via Radio Stockholm ut med samma uppmaning som man lämnat varje år sedan 1979.
– Lämna bilen hemma!


Värt att notera

  •  I maj utkom första numret av Jogging som var Sveriges första löpartidning och som sedan i tjugo år också var den största löpartidningen. Stockholm Marathon gav ut tidningen för att informera om Stockholm Marathon och om långlöpning i allmänhet.
  • Nacka Musikskolas Paradorkester underhöll vid Stadshuset och Blåsmasters vid Stureplan.
  • T-shirten med ”Jag tränar för Stockholm Marathon” var vit med svart text. Den såldes för 25 kronor plus postförskottsavgift.
  • Det var problem med tidtagningen, men klockan 03.15 den 5 augusti kunde de sista resultaten lämnas till Aftonbladet och hela resultatlistan fanns i tidningen samma dag.
  • Ulf Elfving och Arthur Ringarth skötte Radio Stockholms direktsändning.
  • 1979 var de svenska rekorden i maratonlöpning för herrar 2.15.01 (Göran Bengtsson) och för damer 2.58.13 (Christina Johansson).
  • 170 poliser såg till att allt fungerade under loppet.
  • Hans Wiktorson sköt det allra första startskottet.
  • KF var huvudsponsor.Tävlingsdatum: 4 augusti

Fakta:

Tävlingsdatum: 4 augusti
Vädret: + 19 grader, solsken
Antal anmälda: 2 155 (2 086 herrar och 69 damer)
Antal startande: 1 946
Antal fullföljande: 1 799
Antal nationer representerade i loppet: 9
Antal funktionärer: 420
Resultat herrar: 1) Jukka Toivola, Finland, 2.17,35. 2) Barry Watson, Storbritannien, 2.19,43. 3) Hans Jonsson, Enhörna, 2.20,31
Damer: 1) Heide Brenner, Västtyskland, 2.47,06. 2) Christina Johansson, Vikingen, 2.54,35 (Svenskt rekord). 3) Siv Larsson, Umeå, 2.59,04